Efter frukosten gick vi direkt till marknaden som var här bredvid hotellet, men det var helt galet varmt, så jag fick nästan panik av att vara där. Vi lyckades gå en stund i alla fall, sedan blev det ett dopp i havet. Jag och Carina löste Melodikrysset också. Undra om vi är de enda som gjort det på Réunion?
Kursen var idag förlagd på stranden. Vi gjorde en rolig övning där vi fick vara en grupp människor i ett påhittat land (vi var tre olika grupper). Dessa grupper hade olika förbestämda kulturer och vi skulle även hitta på ett eget språk. Det var en jätterolig och tänkvärd övning. Jag funderade efteråt på hur många av sva-eleverna som upplevt det vi fick göra när dessa tre grupper fick träffas. Alla dessa specifika sociala företeelser som man har i olika länder och som kan betyda så olika saker, beroende på vilket land man är i.
En bra kursdag även idag, som avslutades med en vacker solnedgång.
Idag var nog varmaste dagen hittills, 34grader. Som tur var hade vi bestämt att samlas på eftermiddagen för att också få uppleva solnedgången vilket gjorde att vi kunde svalka oss i havet på förmiddagen.
Vi började med att besöka marknaden som är varje lördag morgon med en härlig blandning av mat, dryck, frukt och grönt, souvenirer och mycket annat. Idag inhandlade jag vanilj stänger som Reunion kanske är mest känd för. Det tar ca 9 mån till ett år att torka vaniljstänger så inte undra på att de kostar lite.
På utbildningen idag var det non-formal metoder. Vad gör vi som inte finns i läroplanen men som ändå skapar lärtillfällen? Vi fick prova på olika samarbetsövningar samtidig som vi diskuterade metoderna som kan användas. Några övningar var så roliga att vi … nej jag tänker inte berätta utan jag ska göra dem tillsammans med mina kollegor och studenter istället.
Tror att många runtomkring oss tyckte vi gjorde det bra för vi fick spontana applåder av familjer som var på stranden🤓
Idag fick vi också dela med oss av vårt material och eftersom vi även är aktiva i Envising så blev det greppa begrepp med bildstöd kring Global uppvärmning. En uppskattad övning som skapade stort engagemang.
Detta var dagens ämnen, kanske hör de ihop eller inte.
Jag tycker att det alltid är bra att uppdatera kunskap för det är alltid något nytt jag fokuserar på. Beroende på vart jag är i livet, både personligt och proffesionellt, så är det olika delar jag fokuserar på. Jag är konflikt rädd, eller mer att jag verkligen inte gillar konflikter, men om jag är i någon så flyr jag inte. Och, dagens tema gjorde att jag kan se mig själv hantera olika steg i en konflikt och också se var jag är rätt objektiv och vart jag blir mer känslosam och känslostyrd. Kanske är det som man säger att man blir klokare med åldern🤷♀️
Vi gjorde en övning som var både känslosam och givande där vi fick gå från en trygg plats till kaos för att sedan föröka hitta tillbaka till lugnet och tryggheten. När jag tänker på våra elever är detta något jag definitivt vill arbeta tillsammans med dem. Hur vi inuti oss själva kan bli medvetna om vad vi känner men också hur vi runtomkring kan skapa en förståelse för olikheter.
Det andra ämnet, motivation, är kanske mer utmanande för mig i min yrkesroll. Hur skapar vi motivation för våra elever, eller hur tränar vi våra elever så att de själva kan skapa motivation?
Vi vet alla att det finns en yttre och en inre motivation som hjälper eller stjälper oss i vår vardag och detta tror jag vi måste bli bättre på att förmedla. Vet inte riktigt hur men tillsamman får vi försöka hitta en bra plan, tror att bemötande och relationer finns med i planen😉
Något som hela tiden har genomsyrat vår utbildning är ENERGIZER. Små roliga aktiviteter som våra ledar slänger in när de tycker att vi ser för trötta eller frånvarande ut. Skulle nog behöva dessa med eleverna ibland och jag tänker att kollegiet ska få smaka på dem också😂
Kvällen avslutades med en gemensam middag med hela gänget som var mycket trevlig. Jag försökte lära mig en och annan folksång från Litauen, gick si så där😂
Ämnet för dagen har varit konflikter och inkluderande faktorer. Det som berörde mig mest var när det gick upp för mig att alla som hamnar utanför sitt kulturella sammanhang genomgår en process som börjar med en ”smekmånad”, men sedan övergår till negativa tankar både om sig själv och det sammanhang man befinner sig i. För att detta tankemönster inte ska bli bestående behöver vi se tecknen, stötta och skapa situationer för den person som har blivit berövad sin kulturella plattform att gå vidare i mot utvecklingen att känna tillhörighet.
Övningarna har varit många och tempot högt så det känns som om jag har gråtit mest hela dagen. Men som utvärdering av dagen fick vi välja att ta en av en massa olika bilder som speglade känslan för dagens lärdomar. Jag valde den här bilden direkt, för mig säger den att man kan lära sig flyga och hitta sitt trygga bo även om man känner sig som en papperssvala i vinden.
P.s.. Idag har jag även varit till en osteopat som har tryckt tillbaka mitt vadben i rätt läge. Så skönt! D.s.
Idag har vi pratat om hur vi kan hantera och lösa konflikter inom och mellan grupper, det gick i ett fasligt högt tempo så jag behöver sätta mig ned och gå igenom mina anteckningar innan jag kan komma med några tankar kring detta. Vi fick prova en arbetsmetod som kallas ”karusellmetoden” vilket innebar att vi blev indelade i tre olika grupper och varje grupp fick var sin fråga kring motivation att diskutera i 10 minuter. Vi skrev ned våra tankar och funderingar på ett blädderblocksblad och efter det skickades varje grupps fråga med anteckningar runt i grupperna så att alla fick reflektera kring alla frågor. Vi redovisade sedan våra tankar i helgrupp. Det som var en utmaning var att få alla i gruppen delaktiga och att vilja uttrycka sin åsikt. Tidigare dagar har det fungerat fint men idag var det svårt. Min grupp fick den här frågan att fundera kring:
Vi lade också till en följdfråga: HOW can parentes motivate students?
Ikväll har vi en gemensam middag då några av kursdeltagarna åker hem redan i morgon, man kan tydligen gå kursen underbara 5 dagar också. Nu blir det ett dopp i poolen innan middag!
Den här kursdagen var rätt känslosam. Känslomässiga övningar och videoklipp. Många tårar. Jag är dock förvånad över mina egna känslor. Ni som känner mig vet hur blödig jag är och mycket jag gruvade för resan, jag hade ju inte varit ifrån min yngsta dotter Edda mer än ett dygn innan jag åkte, men konstigt nog så kom det inga tårar för mig, även om det var nära. Det känns som jag gått in i något ”mode” att jag bara ska fixa det här. Jag sover bra på nätterna och det går bra att prata med familjen utan att jag börjar gråta av längtan.
Nåja, tillbaka till kursen. Vi gjorde många övningar idag och vissa av dem är jag tveksam till att göra med eleverna, men däremot kan det vara nyttigt att göra dem med kollegiet. Därför kommer jag inte skriva om syftet och hur övningarna gick till här, då jag vet att kollegor läser våra bloggar.
Dock vill jag avsluta med en film som vi fick se, om dagens skolsystem. Jag tyckte den var otroligt bra och berördes mycket av den.
Lite spaka efter gårdagens äventyr så var morgonen lite lugnare. Jag har iaf lärt mig att det är bättre att ringa 112 isf att vänta på hjälp från Europeiska Alarm🤬🙈
Tyvärr så missade vi lite från början på kursen men jag försöker ta igen då det är mycket intresserat och givande. Vi fick fundera på hur olika förmågor och ageranden kan delas upp för att vi ska se vad vi kan. Till varje förmåga fanns en aktivitet.
Efter utbildningen så åkte vi alla, från kursen, gemensamt till ett rom museum. Rom är en av det saker som Reunion exporterar och är stora på. Det var väldigt intressant att se hur man på 1800-talet tagit med sig sockerplantor till ön och hur de fick kämpa för att de skulle överleva. Man har genom historien prövat många olika sorter och misslyckats för att tillslut lyckats modifiera en sort som passar på ön. Ett arbete som gått genom generationer. Nu finns det många olika sorter och flertalet smaksatt med både frukt och kryddor.
Det var ju tänkt att vi skulle göra ett blogginlägg per dag, men det har varit ordentligt obra för mig ett tag så jag får försöka summera dagarna här och nu.
I förrgår hade vi utbildning under hela dagen, sedan middag innan kvällspasset började kl. 19 på stranden där vi skulle presentera vårt land, vår skola och våra Erasmusprojekt. Det var riktigt trevligt! Vi – precis som deltagarna från andra länder – hade också med smakprover på ”typiska” ätbara saker. Och så skulle vi sjunga en typiskt svensk sång. Vi tog två: Nationalsången och små grodorna.
Tisdagens långa kursdag innebar att vi var lediga på onsdag, detta för att ge oss möjligheten att vandra upp till vulkanen en dag då det inte var dimma på toppen som ligger på 2623 m.ö.h.
Självklart var vi taggade att anta utmaningen att bestiga kratern, så vi gav oss iväg från hotellet 06.30 i går morse. Efter en bilfärd som skulle få inte bara Victoria utan vem som helst att bli åksjuk på grund av serpentinvägar som aldrig tar slut, nådde vi parkeringsplatsen där utgångspunkten för vår vandring var.
Marie och Victoria försvann ur sikte ganska snart, men Anna och jag tyckte det var skönt att ta det ”safe and sound” och gick i vår takt. Det tog oss 3,5 timme att ta oss upp till kratermynningen, en vandring som inte går att beskriva faktiskt. Ett tag gick vi INUTI ett moln som gjorde oss plaskblöta och som gjorde att det var väldigt svårt att se vart man satte fötterna i detta surrealistiska landskap. Och kratern som uppenbarade sig när vi nådde toppen som var ungefär 350 m djup var en av de mäktigaste synerna jag sett. Så coolt!
När vi sedan skulle ta oss ner igen, började eländet. Jag – som har balans som en enbent pall – började spänna mig för att inte ramla i de rakbladsvassa stenarna, vilket gjorde att mitt vänsterknä fick ta alltför mycket ansvar. Efter en halvtimmes vandring kunde jag inte böja på knät och Anna fick hjälpa mig att hålla balansen. Efter 6,5 timme, när vi konstaterat att det skulle bli omöjligt för mig att ta mig upp de c:a 150 trappstegen till parkeringen, beslutade vi att ringa räddningstjänsten.
Det blev mörkt, det blåste småspik och var +2 grader där Marie och jag satt i väntan på räddning. I shorts och tunn tröja. Då dök det upp två killar som hade varit till kratern väldigt sent och de vandrade tillbaka i skenet av sina pannlampor. De gav oss en värmefilt som gjorde att vi klarade oss till räddningen kom med täckjackor, pannlampor och stödjande armar hela vägen upp till deras bil. Klockan 3 på natten låg vi i våra sängar på hotellet efter att ha tagit en låång och varm dusch. Tack mina kära kollegor för all er hjälp!
Idag missade jag tyvärr förmiddagens kurs. I stället åkte jag till sjukhuset och fick mitt knä undersökt. Efter röntgen och ganska omild undersökning konstaterade läkaren att vadbenet har gått ur led och behöver tryckas tillrätta, vilket en osteopat ska göra i morgon. Skönt!
Igår skrev ingen av oss blogg och jag misstänker att ni som läser inläggen från oss alla fyra får läsa samma historia ur olika synvinklar. Här kommer min ”rapport” av gårdagen och en liten kortare om vad vi gjort idag.
05:00 i går morse ringde klockan och 30 minuter senare åkte vi iväg mot ”Piton de la Fournaise”. Piton de la Fournaise är en av världens mest aktiva vulkaner och den ligger på den östra sidan av La Réunion och den hade sitt senaste utbrott 2010. Efter ca en och en halv timmes färd, varav den sista biten på svindlande serpentinvägar, var vi framme vid vårt mål för dagen. För att ta sig ned till golvet av kalderan tar man en trappa i flera avsatser som klänger sig fast i klippväggen, den är svår att gå i då den är gjord i sten och trappstegen är lite olika långa.
När väl trappan var avklarad började vår vandring på den stelnade lavan. Det första fältet var relativt lättframkomligt och vi gick upp till en liten krater som kallas för ”formica leo”, jättehäftigt men samtidigt tänkte jag: Jaha, var det allt? Det var det inte… Efter det började vår vandring på riktigt, Marie Och Victoria stolpade iväg som bergsgetter medan Carina och jag tog det lite lugnare.
Den första biten uppför vulkanen gick fint men efter någon timme så vände leden runt på baksidan där det blev tuffare stigar samtidigt som det blåste in moln som gjorde det svårt att se. Jag tyckte det var lite otäck då man inte visste vad som väntade längre fram. Till slut hade vi vandrat så högt upp att vi kom ovanför molnen och då fick vi se helt magiska vyer. Efter tre och en halvtimme så var äntligen jag och Carina framme vid vulkanens krater och synen var helt klart värt mödan!
Efter en välbehövlig matsäcksvila började vi vår vandring tillbaka nedför vulkanen och då kom problemen. Efter en kort stund så fick Carina krampkänningar i ena benet och trots många stopp med vila och energipåfyllning i form av nötter, russin och choklad blev Carinas besvär värre och värre. Krampen gjorde att hon spände sig och en konsekvens av det var att hon fick väldigt ont i sitt andra ben och knä. Vi höll på länge, jag gick före och rekognoscerade vilken väg vi skulle ta för att göra det så lätt som möjligt för henne och sedan gick jag tillbaka och hjälpte henne att hålla balansen. Till slut tappade vi helt kollen på tiden och försökte bara komma nedåt och tillbaka. Marie och Victoria blev till slut oroliga då vi aldrig kom tillbaka och efter lite sms:ande och några telefonsamtal gick de ned tillbaka till lavafältet där de mötte upp oss. Då hade vi hållit på i fem och en halvtimme med vår vandring tillbaka och vid det laget var Carina trött och hade väldigt ont och jag var slut i både kropp och knopp. Marie och Victoria höll tack och lov huvudet kallt och de bedömde att Carina aldrig skulle ta sig upp för trapporna utan att hjälp behövde tillkallas. Jag skickades upp för att jag skulle hinna uppför trapporna innan mörkret kom och Victoria kom snart efter för att hålla mig sällskap. Eftersom Marie är den av oss som pratar en del franska så blev hon kvar med Carina för att tillkalla hjälp. Det blev en lång och dramatisk kväll innan vi alla fyra var tillbaka helskinnade på hotellet 02:40. Läs gärna mer om den långa och dramatiska kvällen i de andras bloggar.
Eftersom gårdagen blev lång med väldigt lite sömn, tog vi alla på våra instruktörers inrådan en liten sovmorgon och missade därför den första delen av dagens kurs. Det vi hann vara med på var däremot intressant. Bland annat fick vi fundera över definitionerna på fantasi, kreativitet och innovation och hur de relaterar till varandra. Malena, en av våra energiska instruktörer, menade att kreativitet är en förmåga som kan tränas upp så därför kan ingen säga att man saknar kreativitet. En infallsvinkel som jag känner att jag behöver ta till mig både privat och i min yrkesroll, jag tänker ofta att jag inte är så kreativ och därför inte kan komma på nya saker att göra. Det är enligt henne fel och jag väljer att tro henne.
Nu är det dags för lite sömn för att orka med allt som kursen har att erbjuda i morgon. Tack för att ni orkat läsa!
04.55 ringde klockan igår, för då skulle vi åka på en utflykt till Cratère Dolomieu, en aktiv vulkan. Jag hade bara sovit knappa fyra timmar så jag var rätt trött, men såg ändå mycket fram emot att få vandra upp till vulkanen. Först var jag lite less över att ha glömt solglasögonen (som jag idag upptäckte att jag visst haft med mig), men ju närmare vi kom, desto mer struntade jag i glasögonen och grämde mig istället över att jag inte tog med mig min wct-jacka, för graderna sjönk hela tiden. När vi kom fram strax efter 07, så var graderna nere på åtta.
Jag började ganska snabbt att gå i min egen takt, mest för att jag frös, men också för att jag älskar att vandra. Efter ett tag väntade jag dock in Marie och sedan vandrade vi hela vägen upp tillsammans. Jag vet inte exakt hur långt vi gick för att komma dit, men skulle gissa på dryga sex km. Ganska snabbt efter att vi startat från parkeringen så kom vi till ojämna stentrappor som gick ner till ett stort lavafält. Bara trapporna var en km. Efter lavafältet var det en enda lång stigning, så underbart! Och ännu mer underbart skulle det bli. Det var bland det mäktigaste jag sett när vi tillslut nådde toppen! Dagen kändes helt fantastisk! Jag hade bara ätit en macka innan vi gick, så mackan jag hade med mig dit upp smakade nästan lika gott som frukostpizzan! Jag hade även med mig nötter och Marie hade med sig godisbilar och det var tur det, på grund av vad som komma skulle…
När vi hade suttit i 45 minuter och väntat på de andra så började vi bli lite smått rastlösa och började vandra tillbaka, men vi hann inte långt innan vi mötte dem. Vi fortsatte dock tillbaka ändå, tänkte att vi (åtminstone Marie, som skulle köra tillbaka) kunde sova lite i bilen innan de kom. Vi höll en ganska rask takt hela vägen och när vi kom tillbaka var klockan 13.30. Vi tänkte att de andra borde vara tillbaka ca 15, men när klockan var 15.30 hade de fortfarande inte kommit. Dock hörde Anna av sig och sa att Carina hade lite ont i ett ben, men att de snart var nere vid lavafältet.
En halvtimme senare frågade vi dem var de var, men då var de fortfarande bara ”nästan nere”. Jag började fundera på om vi ens skulle hinna hem tills vi skulle vara med på konferensen via länk kl 19, men Marie trodde det var lugnt, huvudsaken de var framme senast 17. Vi började fundera på om vi borde ringa efter hjälp, för de var ju fortfarande inte nere på ”platten”. Vi började kolla upp nummer att ringa. Tillslut hade klockan blivit så mycket att vi började bli oroliga på riktigt. Vi pratade med dem och bestämde oss för att gå ner och möta dem, och se om vi kunde hjälpa Carina upp för trappan, men tänkte att vi måste ju kissa först. Jag gick till närmaste stället, dvs diket bredvid bilen, men trött och hungrig som jag var så lyckades jag ramla och tog emot mig med händerna. Det gjorde galet ont i högra handleden? I all stress så började både Marie och jag att gapskratta, säg inte att jag brutit handleden nu också! Som tur var kunde jag böja den, så vi började gå. Vi som hade skämtat om att ta trapporna en gång till, nu gjorde vi det på riktigt. Men när vi kom ner så såg vi inte skymten av Anna och Carina. Hur skulle vi hinna upp innan det blev mörkt? Det var ju inte ens en timme bort…
Tillslut kom de. De hade ju bara kommit en liten, liten bit på platten. Jag sa till Marie att vi måste ringa efter hjälp, med tanke på hur långsamt hon kunde gå. Vi skickade iväg Anna till bilen och Marie började ringa efter hjälp. Efter ett tag sa Marie åt mig att jag också måste ta mig till bilen och det pronto, eftersom det skulle vara mörkt om högst en kvart. Jag sprang bort till trapporna och uppför trapporna. Jag var så törstig, men vågade inte stanna, för jag måste komma upp inna det blev mörkt. Halvvägs upp kom jag dock ifatt Anna så då gjorde vi sällskap till bilen. Vi väntade där och höll kontakten med Marie och Carina hela tiden, men våra batterier i mobilerna höll på att ta slut. Dessutom blev klockan bara mer och mer och kylan kallare och kallare. När vi frös så mycket fast vi satt bilen, hur mycket frös inte Marie och Carina då? Plötsligt kom vi på att vi hade handdukar med oss. Jag sms:ade och frågade om jag skulle komma ner med dem, men i ärlighetens namn så blev jag oerhört lättad när Marie sa nej. Det hade på riktigt varit att riskera livet att gå i de trapporna när det var alldeles svart ute.
Tillslut ringde Marie och sa att vi skulle åka hem, för hjälp var på väg. Oerhört trötta och hungriga, men framför allt lättade åkte vi hemåt. Vi hoppades på att möte en ambulans, men icke. När vi kom hem var klockan närmare 22 och vi hoppades att de skulle ha blivit hämtade vid det laget, men fick då veta att hjälpen skulle nå dem vid kl 23 först. Tillslut ringde de och vad lättad jag blev över att höra deras röster! Klockan 02 fick vi hämta upp dem och det var så oerhört skönt att se att de var vid god vigör, om än frusna.
Det blev ett väldigt långt inlägg det här, men jag vill ändå avsluta med att säga att jag är stolt över allas vår insats, i synnerhet Maries.
Hedda Erasmusackreditering 