Idag har vi pratat om hur vi kan hantera och lösa konflikter inom och mellan grupper, det gick i ett fasligt högt tempo så jag behöver sätta mig ned och gå igenom mina anteckningar innan jag kan komma med några tankar kring detta. Vi fick prova en arbetsmetod som kallas ”karusellmetoden” vilket innebar att vi blev indelade i tre olika grupper och varje grupp fick var sin fråga kring motivation att diskutera i 10 minuter. Vi skrev ned våra tankar och funderingar på ett blädderblocksblad och efter det skickades varje grupps fråga med anteckningar runt i grupperna så att alla fick reflektera kring alla frågor. Vi redovisade sedan våra tankar i helgrupp. Det som var en utmaning var att få alla i gruppen delaktiga och att vilja uttrycka sin åsikt. Tidigare dagar har det fungerat fint men idag var det svårt. Min grupp fick den här frågan att fundera kring:

Ikväll har vi en gemensam middag då några av kursdeltagarna åker hem redan i morgon, man kan tydligen gå kursen underbara 5 dagar också. Nu blir det ett dopp i poolen innan middag!

/Anna

Den här kursdagen var rätt känslosam. Känslomässiga övningar och videoklipp. Många tårar. Jag är dock förvånad över mina egna känslor. Ni som känner mig vet hur blödig jag är och mycket jag gruvade för resan, jag hade ju inte varit ifrån min yngsta dotter Edda mer än ett dygn innan jag åkte, men konstigt nog så kom det inga tårar för mig, även om det var nära. Det känns som jag gått in i något ”mode” att jag bara ska fixa det här. Jag sover bra på nätterna och det går bra att prata med familjen utan att jag börjar gråta av längtan.

Nåja, tillbaka till kursen. Vi gjorde många övningar idag och vissa av dem är jag tveksam till att göra med eleverna, men däremot kan det vara nyttigt att göra dem med kollegiet. Därför kommer jag inte skriva om syftet och hur övningarna gick till här, då jag vet att kollegor läser våra bloggar.

Dock vill jag avsluta med en film som vi fick se, om dagens skolsystem. Jag tyckte den var otroligt bra och berördes mycket av den.

/Victoria

Lite spaka efter gårdagens äventyr så var morgonen lite lugnare. Jag har iaf lärt mig att det är bättre att ringa 112 isf att vänta på hjälp från Europeiska Alarm🤬🙈

Tyvärr så missade vi lite från början på kursen men jag försöker ta igen då det är mycket intresserat och givande. Vi fick fundera på hur olika förmågor och ageranden kan delas upp för att vi ska se vad vi kan. Till varje förmåga fanns en aktivitet.

Efter utbildningen så åkte vi alla, från kursen, gemensamt till ett rom museum. Rom är en av det saker som Reunion exporterar och är stora på. Det var väldigt intressant att se hur man på 1800-talet tagit med sig sockerplantor till ön och hur de fick kämpa för att de skulle överleva. Man har genom historien prövat många olika sorter och misslyckats för att tillslut lyckats modifiera en sort som passar på ön. Ett arbete som gått genom generationer. Nu finns det många olika sorter och flertalet smaksatt med både frukt och kryddor.

/Marie

Det var ju tänkt att vi skulle göra ett blogginlägg per dag, men det har varit ordentligt obra för mig ett tag så jag får försöka summera dagarna här och nu.

I förrgår hade vi utbildning under hela dagen, sedan middag innan kvällspasset började kl. 19 på stranden där vi skulle presentera vårt land, vår skola och våra Erasmusprojekt. Det var riktigt trevligt! Vi – precis som deltagarna från andra länder – hade också med smakprover på ”typiska” ätbara saker. Och så skulle vi sjunga en typiskt svensk sång. Vi tog två: Nationalsången och små grodorna.

Tisdagens långa kursdag innebar att vi var lediga på onsdag, detta för att ge oss möjligheten att vandra upp till vulkanen en dag då det inte var dimma på toppen som ligger på 2623 m.ö.h.

Självklart var vi taggade att anta utmaningen att bestiga kratern, så vi gav oss iväg från hotellet 06.30 i går morse. Efter en bilfärd som skulle få inte bara Victoria utan vem som helst att bli åksjuk på grund av serpentinvägar som aldrig tar slut, nådde vi parkeringsplatsen där utgångspunkten för vår vandring var.

Marie och Victoria försvann ur sikte ganska snart, men Anna och jag tyckte det var skönt att ta det ”safe and sound” och gick i vår takt. Det tog oss 3,5 timme att ta oss upp till kratermynningen, en vandring som inte går att beskriva faktiskt. Ett tag gick vi INUTI ett moln som gjorde oss plaskblöta och som gjorde att det var väldigt svårt att se vart man satte fötterna i detta surrealistiska landskap. Och kratern som uppenbarade sig när vi nådde toppen som var ungefär 350 m djup var en av de mäktigaste synerna jag sett. Så coolt!

När vi sedan skulle ta oss ner igen, började eländet. Jag – som har balans som en enbent pall – började spänna mig för att inte ramla i de rakbladsvassa stenarna, vilket gjorde att mitt vänsterknä fick ta alltför mycket ansvar. Efter en halvtimmes vandring kunde jag inte böja på knät och Anna fick hjälpa mig att hålla balansen. Efter 6,5 timme, när vi konstaterat att det skulle bli omöjligt för mig att ta mig upp de c:a 150 trappstegen till parkeringen, beslutade vi att ringa räddningstjänsten.

Det blev mörkt, det blåste småspik och var +2 grader där Marie och jag satt i väntan på räddning. I shorts och tunn tröja. Då dök det upp två killar som hade varit till kratern väldigt sent och de vandrade tillbaka i skenet av sina pannlampor. De gav oss en värmefilt som gjorde att vi klarade oss till räddningen kom med täckjackor, pannlampor och stödjande armar hela vägen upp till deras bil. Klockan 3 på natten låg vi i våra sängar på hotellet efter att ha tagit en låång och varm dusch. Tack mina kära kollegor för all er hjälp!

Idag missade jag tyvärr förmiddagens kurs. I stället åkte jag till sjukhuset och fick mitt knä undersökt. Efter röntgen och ganska omild undersökning konstaterade läkaren att vadbenet har gått ur led och behöver tryckas tillrätta, vilket en osteopat ska göra i morgon. Skönt!

Vi hörs (förhoppningsvis) i morgon! /Carina

Igår skrev ingen av oss blogg och jag misstänker att ni som läser inläggen från oss alla fyra får läsa samma historia ur olika synvinklar. Här kommer min ”rapport” av gårdagen och en liten kortare om vad vi gjort idag.

05:00 i går morse ringde klockan och 30 minuter senare åkte vi iväg mot ”Piton de la Fournaise”. Piton de la Fournaise är en av världens mest aktiva vulkaner och den ligger på den östra sidan av La Réunion och den hade sitt senaste utbrott 2010. Efter ca en och en halv timmes färd, varav den sista biten på svindlande serpentinvägar, var vi framme vid vårt mål för dagen. För att ta sig ned till golvet av kalderan tar man en trappa i flera avsatser som klänger sig fast i klippväggen, den är svår att gå i då den är gjord i sten och trappstegen är lite olika långa.

När väl trappan var avklarad började vår vandring på den stelnade lavan. Det första fältet var relativt lättframkomligt och vi gick upp till en liten krater som kallas för ”formica leo”, jättehäftigt men samtidigt tänkte jag: Jaha, var det allt? Det var det inte… Efter det började vår vandring på riktigt, Marie Och Victoria stolpade iväg som bergsgetter medan Carina och jag tog det lite lugnare.

Den första biten uppför vulkanen gick fint men efter någon timme så vände leden runt på baksidan där det blev tuffare stigar samtidigt som det blåste in moln som gjorde det svårt att se. Jag tyckte det var lite otäck då man inte visste vad som väntade längre fram. Till slut hade vi vandrat så högt upp att vi kom ovanför molnen och då fick vi se helt magiska vyer. Efter tre och en halvtimme så var äntligen jag och Carina framme vid vulkanens krater och synen var helt klart värt mödan!

Efter en välbehövlig matsäcksvila började vi vår vandring tillbaka nedför vulkanen och då kom problemen. Efter en kort stund så fick Carina krampkänningar i ena benet och trots många stopp med vila och energipåfyllning i form av nötter, russin och choklad blev Carinas besvär värre och värre. Krampen gjorde att hon spände sig och en konsekvens av det var att hon fick väldigt ont i sitt andra ben och knä. Vi höll på länge, jag gick före och rekognoscerade vilken väg vi skulle ta för att göra det så lätt som möjligt för henne och sedan gick jag tillbaka och hjälpte henne att hålla balansen. Till slut tappade vi helt kollen på tiden och försökte bara komma nedåt och tillbaka. Marie och Victoria blev till slut oroliga då vi aldrig kom tillbaka och efter lite sms:ande och några telefonsamtal gick de ned tillbaka till lavafältet där de mötte upp oss. Då hade vi hållit på i fem och en halvtimme med vår vandring tillbaka och vid det laget var Carina trött och hade väldigt ont och jag var slut i både kropp och knopp. Marie och Victoria höll tack och lov huvudet kallt och de bedömde att Carina aldrig skulle ta sig upp för trapporna utan att hjälp behövde tillkallas. Jag skickades upp för att jag skulle hinna uppför trapporna innan mörkret kom och Victoria kom snart efter för att hålla mig sällskap. Eftersom Marie är den av oss som pratar en del franska så blev hon kvar med Carina för att tillkalla hjälp. Det blev en lång och dramatisk kväll innan vi alla fyra var tillbaka helskinnade på hotellet 02:40. Läs gärna mer om den långa och dramatiska kvällen i de andras bloggar.

Eftersom gårdagen blev lång med väldigt lite sömn, tog vi alla på våra instruktörers inrådan en liten sovmorgon och missade därför den första delen av dagens kurs. Det vi hann vara med på var däremot intressant. Bland annat fick vi fundera över definitionerna på fantasi, kreativitet och innovation och hur de relaterar till varandra. Malena, en av våra energiska instruktörer, menade att kreativitet är en förmåga som kan tränas upp så därför kan ingen säga att man saknar kreativitet. En infallsvinkel som jag känner att jag behöver ta till mig både privat och i min yrkesroll, jag tänker ofta att jag inte är så kreativ och därför inte kan komma på nya saker att göra. Det är enligt henne fel och jag väljer att tro henne.

Nu är det dags för lite sömn för att orka med allt som kursen har att erbjuda i morgon. Tack för att ni orkat läsa!

/Anna

04.55 ringde klockan igår, för då skulle vi åka på en utflykt till Cratère Dolomieu, en aktiv vulkan. Jag hade bara sovit knappa fyra timmar så jag var rätt trött, men såg ändå mycket fram emot att få vandra upp till vulkanen. Först var jag lite less över att ha glömt solglasögonen (som jag idag upptäckte att jag visst haft med mig), men ju närmare vi kom, desto mer struntade jag i glasögonen och grämde mig istället över att jag inte tog med mig min wct-jacka, för graderna sjönk hela tiden. När vi kom fram strax efter 07, så var graderna nere på åtta.

Jag började ganska snabbt att gå i min egen takt, mest för att jag frös, men också för att jag älskar att vandra. Efter ett tag väntade jag dock in Marie och sedan vandrade vi hela vägen upp tillsammans. Jag vet inte exakt hur långt vi gick för att komma dit, men skulle gissa på dryga sex km. Ganska snabbt efter att vi startat från parkeringen så kom vi till ojämna stentrappor som gick ner till ett stort lavafält. Bara trapporna var en km. Efter lavafältet var det en enda lång stigning, så underbart! Och ännu mer underbart skulle det bli. Det var bland det mäktigaste jag sett när vi tillslut nådde toppen! Dagen kändes helt fantastisk! Jag hade bara ätit en macka innan vi gick, så mackan jag hade med mig dit upp smakade nästan lika gott som frukostpizzan! Jag hade även med mig nötter och Marie hade med sig godisbilar och det var tur det, på grund av vad som komma skulle…

När vi hade suttit i 45 minuter och väntat på de andra så började vi bli lite smått rastlösa och började vandra tillbaka, men vi hann inte långt innan vi mötte dem. Vi fortsatte dock tillbaka ändå, tänkte att vi (åtminstone Marie, som skulle köra tillbaka) kunde sova lite i bilen innan de kom. Vi höll en ganska rask takt hela vägen och när vi kom tillbaka var klockan 13.30. Vi tänkte att de andra borde vara tillbaka ca 15, men när klockan var 15.30 hade de fortfarande inte kommit. Dock hörde Anna av sig och sa att Carina hade lite ont i ett ben, men att de snart var nere vid lavafältet.

En halvtimme senare frågade vi dem var de var, men då var de fortfarande bara ”nästan nere”. Jag började fundera på om vi ens skulle hinna hem tills vi skulle vara med på konferensen via länk kl 19, men Marie trodde det var lugnt, huvudsaken de var framme senast 17. Vi började fundera på om vi borde ringa efter hjälp, för de var ju fortfarande inte nere på ”platten”. Vi började kolla upp nummer att ringa. Tillslut hade klockan blivit så mycket att vi började bli oroliga på riktigt. Vi pratade med dem och bestämde oss för att gå ner och möta dem, och se om vi kunde hjälpa Carina upp för trappan, men tänkte att vi måste ju kissa först. Jag gick till närmaste stället, dvs diket bredvid bilen, men trött och hungrig som jag var så lyckades jag ramla och tog emot mig med händerna. Det gjorde galet ont i högra handleden? I all stress så började både Marie och jag att gapskratta, säg inte att jag brutit handleden nu också! Som tur var kunde jag böja den, så vi började gå. Vi som hade skämtat om att ta trapporna en gång till, nu gjorde vi det på riktigt. Men när vi kom ner så såg vi inte skymten av Anna och Carina. Hur skulle vi hinna upp innan det blev mörkt? Det var ju inte ens en timme bort…

Tillslut kom de. De hade ju bara kommit en liten, liten bit på platten. Jag sa till Marie att vi måste ringa efter hjälp, med tanke på hur långsamt hon kunde gå. Vi skickade iväg Anna till bilen och Marie började ringa efter hjälp. Efter ett tag sa Marie åt mig att jag också måste ta mig till bilen och det pronto, eftersom det skulle vara mörkt om högst en kvart. Jag sprang bort till trapporna och uppför trapporna. Jag var så törstig, men vågade inte stanna, för jag måste komma upp inna det blev mörkt. Halvvägs upp kom jag dock ifatt Anna så då gjorde vi sällskap till bilen. Vi väntade där och höll kontakten med Marie och Carina hela tiden, men våra batterier i mobilerna höll på att ta slut. Dessutom blev klockan bara mer och mer och kylan kallare och kallare. När vi frös så mycket fast vi satt bilen, hur mycket frös inte Marie och Carina då? Plötsligt kom vi på att vi hade handdukar med oss. Jag sms:ade och frågade om jag skulle komma ner med dem, men i ärlighetens namn så blev jag oerhört lättad när Marie sa nej. Det hade på riktigt varit att riskera livet att gå i de trapporna när det var alldeles svart ute.

Tillslut ringde Marie och sa att vi skulle åka hem, för hjälp var på väg. Oerhört trötta och hungriga, men framför allt lättade åkte vi hemåt. Vi hoppades på att möte en ambulans, men icke. När vi kom hem var klockan närmare 22 och vi hoppades att de skulle ha blivit hämtade vid det laget, men fick då veta att hjälpen skulle nå dem vid kl 23 först. Tillslut ringde de och vad lättad jag blev över att höra deras röster! Klockan 02 fick vi hämta upp dem och det var så oerhört skönt att se att de var vid god vigör, om än frusna.

Det blev ett väldigt långt inlägg det här, men jag vill ändå avsluta med att säga att jag är stolt över allas vår insats, i synnerhet Maries.

/Victoria

Idag hade vi en uppgift som hette Photo Voice vilket innebar att vi skulle skapa en fråga kring inclusion som vi ville ha svar på och vi skulle försöka ta en bild som visade vår fråga eller som svarade på vår fråga. Vi skulle analysera och konkretisera hur vi tänkte och presentera den för resten av gruppen. En mycket rolig uppgift som krävde kreativitet.

Min fråga handlade om hur vi inkluderar olikheter och bilden blev så här🤓

Åh vilken dag det blev🙈 En helt otrolig vandring upp till kratern Dolomieu med en blandning av sol och dimma, men det är häftigt att se naturens krafter.

En strapats som var både fantastisk och krävande. Det tog 2,5 timme upp och 2,5 timme ner. Här skulle dagen fortsätta med häng kring poolen och reflektion kring allt vi jobbat med men ibland blir det inte som man tänkt sig😳.

Dagen avslutades istället med en situation som blev allvarlig där kylan höll ett järngrepp om mig och frostskakningarna kunde inte kontrolleras. Återigen gör sig vädrets makter till känna och man förstår hur liten man är på jorden. Det blev ett lyckligt slut med hjälp av hjältarna från Gendarmeriet och många känslor och tankar som cirkulerat. Otroligt skönt att krypa ner mellan lakarna och somna tryggt🥰

/Marie

Våra fantastiska ledare tyckte att vi skulle byta förmiddag mot eftermiddag idag för att vi också skulle få njuta av solen🔆

Så dagen började vid poolen och en simtur i Indiska Ocean. Idag blåste det väldigt mycket så det gick att träna simningen precis utanför hotellet. Jag kunde simma motströms och bli kvar på samma ställe.

Jag uppskattar bära ledare som är snabbtänkta och väldigt tydliga och rakt på sak. Under dagen kom det väldigt många direkta följdfrågor där de verkligen utmanade oss i ”varför” vi tänker så eller ”vad” betyder det för dig. Dagens tema var hur vi ser på andra och hur vi värderar varandra för att avslutas med kommunikationens betydelse. Jag blir så lycklig över att vi tillsammans får tänka utanför boxen och att vi återkommer till relationens betydelse. Att vårt agerande påverkar de som finns runtomkring oss och att vi som lärare kan agera förebilder både på ett positivt sätt men vi kan också sända mindre bra budskap.

Dagen gav också bra tips och idéer på övningar vi kan göra tillsammans med eleverna för att öka förståelse och kunskap om varandra. Vi gjorde en övning där vi fick skriva allt vi tänkte om ett land (där ingen av oss kom från) och ett land där någon i gruppen kom från. Det fick vara både positivt och negativt och diskussionen efteråt handlade om att se vad som det fanns sanningar bakom och vad vi nog inte hade så bra källkritik kring. Det finns ju bra och mindre bra om alla länder men det skapar en förståelse för olikheter som jag blev inspirerad av.

Dagen avslutades med en Internationell afton där vi fick smaka på specialiteter från alla länder. Messmör och kaviar på hårdbröd med bilar och choklad fick representera Sverige🤩🤣 En mycket trevlig afton med många skratt🤓

Dagen började med lite poolhäng och reflektion över hur första kursdagen varit, det var en riktigt härligt känsla att ligga i solstolen med Indiska oceanen brusande alldeles nedanför och skriva reflektioner kring gårdagen. Varvat med några dopp i poolen såklart! Det är så jag får nypa mig i armen för att jag ska förstå att jag är här på riktigt, vilket otroligt privilegium!

Idag började vi kl.13 och inledningsvis pratade vi om stereotyper och fördomar och vad de kan leda till om man inte är vaksam. Vi fick bland annat göra en övning som kallades ”Deer Valley Express”, se bilden nedan för hur övningen gick till. Det var väldigt intressant att se hur andra tänker kring vilka personer man föredrar/inte föredrar att ha som resesällskap, som var fallet den i just den här övningen. Det här tror jag är en uppgift som lätt kan modifieras och sedan användas på i princip vilken åldersgrupp som helst. Jag ska i alla fall prova den när jag kommer hem till kylan.

Vidare pratade vi om kommunikation, vilka olika typer av kommunikation det finns. Det som jag reagerade över och som jag aldrig tänkt så mycket på, var hur liten del av vår kommunikation som är verbal (vad vi säger) endast 7% och hur stor del som är para-verbal (hur vi säger det) och icke verbal (våra uttryck och handlingar). Oroligt stor skillnad! Se bilden.

Kursdagen avslutades med att vi fick lära oss om olika kommunikationsstilar; passiv, passiv/aggressiv, aggressiv och assertive (engelska, ingen riktigt bra översättning finns). Assertive communication betyder att man uttrycker sina tankar och åsikter med en rak och öppen kommunikation med respekt för dig själv och den andra inblandade personen. Det hela avslutades med att vi i grupper fick genomföra olika rollspel för att demonstrera de olika kommunikationsstilarna, de övriga skulle sedan gissa vilka stilar vi använde oss av. Utmanade men roligt!

Trots att kursdagen var slut efter detta så var inte dagen tillsammans med de övriga kursdeltagarna över. Klockan 19 samlades vi i en park längs strandpromenaden där alla länders delegationer kort skulle presentera sitt land genom att bjuda på olika ätbara saker som förknippas med landet. Vi fick också på ett icke-formellt sätt göra en aktivitet som på något sätt berättar något om landet. Enligt min åsikt så ägde vi kvällen 😉, vi bjöd både på nationalsången och Små grodorna. För alla som undrar, självklart dansade vi😁!

/Anna

Idag gick jag direkt ut till poolen efter frukosten. Tog med mig lurarna och lyssnade på podden When We Were Kings, med Erik Niva. Riktigt mysig förmiddag! Det blev även ett dopp i havet, så nu blir det lockigt hår resten av resan 😊

Idag skulle kursen börja klockan 13. Vi var där ca 12:50. Klockan 13 hade inga andra deltagare dykt upp, men ganska snart dök tyskarna upp. De sista deltagarna anlände 13:45. Ja, det märks att vi har lite olika syn på det där med tid… Men vår kursledare Marlena är ett riktigt energiknippe, så i väntan på de andra spelade hon musik och tyckte att vi skulle dansa. Jag och Carina reste oss direkt och började svänga på höfterna, men det var visst bara vi som klev upp… Nåja, när de flesta anlänt startade Marlena som vanligt dagen med en ”energizer”. Minst en av dessa ska ni få göra när vi kommer hem, kära kollegor. 😄

Därefter fick vi göra en lista på vad vi vet (tror oss veta) om italienare och tyskar, både positiva och negativa. Vi hade svarat väldigt lika, även tyskarna själva. Det blev dock en hel del intressanta diskussioner, som till exempel att italienare är dåliga bilförare… Italien har en hög procent av turister, hur vet vi egentligen att de bakom ratten är italienare..?

Vi fick även i smågrupper titta på en bild (som ni ser här nedan) och sedan svara på följande:

1. En fras som beskriver bilden (det jag ser)

2. Vad jag tycker om det jag ser – positivt och negativt.

3. Vad jag känner för det jag ser – positivt och negativt.

Det som förvånade mig när vi diskuterade detta i min lilla grupp var vilket konservativt tänk personerna från de andra länderna som jag var med hade. De kunde inte se något positivt överhuvudtaget med mannen på bilden. Kring just den här uppgiften var vi inte särskilt överens, men eftersom vi skulle skriva både positiva och negativa åsikter och känslor så gick den bra ändå. På slutet diskuterade vi alla bilderna tillsammans i helgrupp. Förhoppningsvis så har mina gruppmedlemmar fått nya infallsvinklar. 😊

/Victoria