Ibland händer det, oftast när vi skriver, att något tänds i den lilla själens ögon. Ögon som tillhör den elev jag har framför mig. En glimt och en driv som kommer inifrån. Inte för att jag har sagt eller lovat något. Jag skulle säga att det är de vackraste stunderna på jobbet. När någon har hittat in till sin egen röst och vågar ge uttryck för den. Sårbara, provocerande, sökande, oslipade, stilrena, målande. De kommer i alla former. Texterna, såväl som ungarna.
-Kan du läsa min?
-Kom till mig sedan.
-Nu är jag nästan klar!
Frågorna och påståendena som vittnar om att det är igång. Skapandet. Skrivandet. Vågandet. Jag behöver inte göra något. Det går av sig själv. Och. Det blir riktigt bra för de flesta. Jag upplever sällan skrivkramp i klassrummet. Skrivande är det moment som engagerar flest. Varje gång. Varför är det så?
Idag pratade vi om motivation: Extrinsic and intrinsic motivation. Hur vi styrs av olika faktorer. Kanske inga nyheter, men likväl viktigt att lysa lite extra på. Eftersom det hela tiden kommer upp. Hur och vad motiverar våra elever? Det visar sig att de flesta tycker att det behövs variation, rörelse, musik, belöning i viss form, mål, konkurrens, förväntan, meningsfullhet, tron på att man har något att komma med i en gyllene balans.
Personligen tror jag att den yttre motivationen är kortvarig, medan den inre motivationen är den som har längst uthållighet. Den vi når när vi hittar in till en del i oss själva som påminner om ett barns nyfikenhet och oräddhet. När vi fortfarande tror om oss själva att vi behövs på den här platsen. Inte för att vara bättre än någon annan, utan för att just vår pusselbit behövs.
Frågan kvarstår: Hur hittar vi dit? Hur lyckas vi engagera de små liven, de oslipade diamanterna? Genom att visa vår egen lekfullhet och lust för något. Idag blev det tydligt när vi lekte en lek i syfte att skapa variation och motivation. Vi skrev en enkel fråga på ett papper som viserande kastade runt en stund till musik. För att slutligen, såklart, få ett skrynklig boll att veckla upp. En i taget. Lyssna och ta del av fråga och svar. En simpel övning, en enkel lek, kan tyckas, men ändå… engagerande. Med möjlighet att variera i oändlighet.
När vi skriver, då fylls jag av glädje och nyfikenhet. Jag tror det smittar. Det är enkelt. När vi jobbar med annat, kanske inte lika smittsamt, men jag ska försöka med hjälp av lite nya tricks locka in mig själv för att skapa variation i tyngre moment så jag känner större glädje. Dagen idag har bidragit med konkret inspiration och ett varv till i motivationsfrågan. Djupdyker, letar lekfullt, låter längtan efter att tända en eld driva mig. Vackra ögon som vaknar. Självantända utan att brinna ut. Vilka ögon möter dej, när du ser dej i spegeln? Är det tid att låta barnets glädje titta fram genom vuxenhetspressen? Motivation smittar. Smitta någon med din.
Anna-Sara Ekenberg
Hedda Erasmusackreditering 