Ursäkta!

Det var ju tänkt att vi skulle göra ett blogginlägg per dag, men det har varit ordentligt obra för mig ett tag så jag får försöka summera dagarna här och nu.

I förrgår hade vi utbildning under hela dagen, sedan middag innan kvällspasset började kl. 19 på stranden där vi skulle presentera vårt land, vår skola och våra Erasmusprojekt. Det var riktigt trevligt! Vi – precis som deltagarna från andra länder – hade också med smakprover på ”typiska” ätbara saker. Och så skulle vi sjunga en typiskt svensk sång. Vi tog två: Nationalsången och små grodorna.

Tisdagens långa kursdag innebar att vi var lediga på onsdag, detta för att ge oss möjligheten att vandra upp till vulkanen en dag då det inte var dimma på toppen som ligger på 2623 m.ö.h.

Självklart var vi taggade att anta utmaningen att bestiga kratern, så vi gav oss iväg från hotellet 06.30 i går morse. Efter en bilfärd som skulle få inte bara Victoria utan vem som helst att bli åksjuk på grund av serpentinvägar som aldrig tar slut, nådde vi parkeringsplatsen där utgångspunkten för vår vandring var.

Marie och Victoria försvann ur sikte ganska snart, men Anna och jag tyckte det var skönt att ta det ”safe and sound” och gick i vår takt. Det tog oss 3,5 timme att ta oss upp till kratermynningen, en vandring som inte går att beskriva faktiskt. Ett tag gick vi INUTI ett moln som gjorde oss plaskblöta och som gjorde att det var väldigt svårt att se vart man satte fötterna i detta surrealistiska landskap. Och kratern som uppenbarade sig när vi nådde toppen som var ungefär 350 m djup var en av de mäktigaste synerna jag sett. Så coolt!

När vi sedan skulle ta oss ner igen, började eländet. Jag – som har balans som en enbent pall – började spänna mig för att inte ramla i de rakbladsvassa stenarna, vilket gjorde att mitt vänsterknä fick ta alltför mycket ansvar. Efter en halvtimmes vandring kunde jag inte böja på knät och Anna fick hjälpa mig att hålla balansen. Efter 6,5 timme, när vi konstaterat att det skulle bli omöjligt för mig att ta mig upp de c:a 150 trappstegen till parkeringen, beslutade vi att ringa räddningstjänsten.

Det blev mörkt, det blåste småspik och var +2 grader där Marie och jag satt i väntan på räddning. I shorts och tunn tröja. Då dök det upp två killar som hade varit till kratern väldigt sent och de vandrade tillbaka i skenet av sina pannlampor. De gav oss en värmefilt som gjorde att vi klarade oss till räddningen kom med täckjackor, pannlampor och stödjande armar hela vägen upp till deras bil. Klockan 3 på natten låg vi i våra sängar på hotellet efter att ha tagit en låång och varm dusch. Tack mina kära kollegor för all er hjälp!

Idag missade jag tyvärr förmiddagens kurs. I stället åkte jag till sjukhuset och fick mitt knä undersökt. Efter röntgen och ganska omild undersökning konstaterade läkaren att vadbenet har gått ur led och behöver tryckas tillrätta, vilket en osteopat ska göra i morgon. Skönt!

Vi hörs (förhoppningsvis) i morgon! /Carina