Piton de la Fournaise

Igår skrev ingen av oss blogg och jag misstänker att ni som läser inläggen från oss alla fyra får läsa samma historia ur olika synvinklar. Här kommer min ”rapport” av gårdagen och en liten kortare om vad vi gjort idag.

05:00 i går morse ringde klockan och 30 minuter senare åkte vi iväg mot ”Piton de la Fournaise”. Piton de la Fournaise är en av världens mest aktiva vulkaner och den ligger på den östra sidan av La Réunion och den hade sitt senaste utbrott 2010. Efter ca en och en halv timmes färd, varav den sista biten på svindlande serpentinvägar, var vi framme vid vårt mål för dagen. För att ta sig ned till golvet av kalderan tar man en trappa i flera avsatser som klänger sig fast i klippväggen, den är svår att gå i då den är gjord i sten och trappstegen är lite olika långa.

När väl trappan var avklarad började vår vandring på den stelnade lavan. Det första fältet var relativt lättframkomligt och vi gick upp till en liten krater som kallas för ”formica leo”, jättehäftigt men samtidigt tänkte jag: Jaha, var det allt? Det var det inte… Efter det började vår vandring på riktigt, Marie Och Victoria stolpade iväg som bergsgetter medan Carina och jag tog det lite lugnare.

Den första biten uppför vulkanen gick fint men efter någon timme så vände leden runt på baksidan där det blev tuffare stigar samtidigt som det blåste in moln som gjorde det svårt att se. Jag tyckte det var lite otäck då man inte visste vad som väntade längre fram. Till slut hade vi vandrat så högt upp att vi kom ovanför molnen och då fick vi se helt magiska vyer. Efter tre och en halvtimme så var äntligen jag och Carina framme vid vulkanens krater och synen var helt klart värt mödan!

Efter en välbehövlig matsäcksvila började vi vår vandring tillbaka nedför vulkanen och då kom problemen. Efter en kort stund så fick Carina krampkänningar i ena benet och trots många stopp med vila och energipåfyllning i form av nötter, russin och choklad blev Carinas besvär värre och värre. Krampen gjorde att hon spände sig och en konsekvens av det var att hon fick väldigt ont i sitt andra ben och knä. Vi höll på länge, jag gick före och rekognoscerade vilken väg vi skulle ta för att göra det så lätt som möjligt för henne och sedan gick jag tillbaka och hjälpte henne att hålla balansen. Till slut tappade vi helt kollen på tiden och försökte bara komma nedåt och tillbaka. Marie och Victoria blev till slut oroliga då vi aldrig kom tillbaka och efter lite sms:ande och några telefonsamtal gick de ned tillbaka till lavafältet där de mötte upp oss. Då hade vi hållit på i fem och en halvtimme med vår vandring tillbaka och vid det laget var Carina trött och hade väldigt ont och jag var slut i både kropp och knopp. Marie och Victoria höll tack och lov huvudet kallt och de bedömde att Carina aldrig skulle ta sig upp för trapporna utan att hjälp behövde tillkallas. Jag skickades upp för att jag skulle hinna uppför trapporna innan mörkret kom och Victoria kom snart efter för att hålla mig sällskap. Eftersom Marie är den av oss som pratar en del franska så blev hon kvar med Carina för att tillkalla hjälp. Det blev en lång och dramatisk kväll innan vi alla fyra var tillbaka helskinnade på hotellet 02:40. Läs gärna mer om den långa och dramatiska kvällen i de andras bloggar.

Eftersom gårdagen blev lång med väldigt lite sömn, tog vi alla på våra instruktörers inrådan en liten sovmorgon och missade därför den första delen av dagens kurs. Det vi hann vara med på var däremot intressant. Bland annat fick vi fundera över definitionerna på fantasi, kreativitet och innovation och hur de relaterar till varandra. Malena, en av våra energiska instruktörer, menade att kreativitet är en förmåga som kan tränas upp så därför kan ingen säga att man saknar kreativitet. En infallsvinkel som jag känner att jag behöver ta till mig både privat och i min yrkesroll, jag tänker ofta att jag inte är så kreativ och därför inte kan komma på nya saker att göra. Det är enligt henne fel och jag väljer att tro henne.

Nu är det dags för lite sömn för att orka med allt som kursen har att erbjuda i morgon. Tack för att ni orkat läsa!

/Anna