En dag jag sent kommer att glömma.

04.55 ringde klockan igår, för då skulle vi åka på en utflykt till Cratère Dolomieu, en aktiv vulkan. Jag hade bara sovit knappa fyra timmar så jag var rätt trött, men såg ändå mycket fram emot att få vandra upp till vulkanen. Först var jag lite less över att ha glömt solglasögonen (som jag idag upptäckte att jag visst haft med mig), men ju närmare vi kom, desto mer struntade jag i glasögonen och grämde mig istället över att jag inte tog med mig min wct-jacka, för graderna sjönk hela tiden. När vi kom fram strax efter 07, så var graderna nere på åtta.

Jag började ganska snabbt att gå i min egen takt, mest för att jag frös, men också för att jag älskar att vandra. Efter ett tag väntade jag dock in Marie och sedan vandrade vi hela vägen upp tillsammans. Jag vet inte exakt hur långt vi gick för att komma dit, men skulle gissa på dryga sex km. Ganska snabbt efter att vi startat från parkeringen så kom vi till ojämna stentrappor som gick ner till ett stort lavafält. Bara trapporna var en km. Efter lavafältet var det en enda lång stigning, så underbart! Och ännu mer underbart skulle det bli. Det var bland det mäktigaste jag sett när vi tillslut nådde toppen! Dagen kändes helt fantastisk! Jag hade bara ätit en macka innan vi gick, så mackan jag hade med mig dit upp smakade nästan lika gott som frukostpizzan! Jag hade även med mig nötter och Marie hade med sig godisbilar och det var tur det, på grund av vad som komma skulle…

När vi hade suttit i 45 minuter och väntat på de andra så började vi bli lite smått rastlösa och började vandra tillbaka, men vi hann inte långt innan vi mötte dem. Vi fortsatte dock tillbaka ändå, tänkte att vi (åtminstone Marie, som skulle köra tillbaka) kunde sova lite i bilen innan de kom. Vi höll en ganska rask takt hela vägen och när vi kom tillbaka var klockan 13.30. Vi tänkte att de andra borde vara tillbaka ca 15, men när klockan var 15.30 hade de fortfarande inte kommit. Dock hörde Anna av sig och sa att Carina hade lite ont i ett ben, men att de snart var nere vid lavafältet.

En halvtimme senare frågade vi dem var de var, men då var de fortfarande bara ”nästan nere”. Jag började fundera på om vi ens skulle hinna hem tills vi skulle vara med på konferensen via länk kl 19, men Marie trodde det var lugnt, huvudsaken de var framme senast 17. Vi började fundera på om vi borde ringa efter hjälp, för de var ju fortfarande inte nere på ”platten”. Vi började kolla upp nummer att ringa. Tillslut hade klockan blivit så mycket att vi började bli oroliga på riktigt. Vi pratade med dem och bestämde oss för att gå ner och möta dem, och se om vi kunde hjälpa Carina upp för trappan, men tänkte att vi måste ju kissa först. Jag gick till närmaste stället, dvs diket bredvid bilen, men trött och hungrig som jag var så lyckades jag ramla och tog emot mig med händerna. Det gjorde galet ont i högra handleden? I all stress så började både Marie och jag att gapskratta, säg inte att jag brutit handleden nu också! Som tur var kunde jag böja den, så vi började gå. Vi som hade skämtat om att ta trapporna en gång till, nu gjorde vi det på riktigt. Men när vi kom ner så såg vi inte skymten av Anna och Carina. Hur skulle vi hinna upp innan det blev mörkt? Det var ju inte ens en timme bort…

Tillslut kom de. De hade ju bara kommit en liten, liten bit på platten. Jag sa till Marie att vi måste ringa efter hjälp, med tanke på hur långsamt hon kunde gå. Vi skickade iväg Anna till bilen och Marie började ringa efter hjälp. Efter ett tag sa Marie åt mig att jag också måste ta mig till bilen och det pronto, eftersom det skulle vara mörkt om högst en kvart. Jag sprang bort till trapporna och uppför trapporna. Jag var så törstig, men vågade inte stanna, för jag måste komma upp inna det blev mörkt. Halvvägs upp kom jag dock ifatt Anna så då gjorde vi sällskap till bilen. Vi väntade där och höll kontakten med Marie och Carina hela tiden, men våra batterier i mobilerna höll på att ta slut. Dessutom blev klockan bara mer och mer och kylan kallare och kallare. När vi frös så mycket fast vi satt bilen, hur mycket frös inte Marie och Carina då? Plötsligt kom vi på att vi hade handdukar med oss. Jag sms:ade och frågade om jag skulle komma ner med dem, men i ärlighetens namn så blev jag oerhört lättad när Marie sa nej. Det hade på riktigt varit att riskera livet att gå i de trapporna när det var alldeles svart ute.

Tillslut ringde Marie och sa att vi skulle åka hem, för hjälp var på väg. Oerhört trötta och hungriga, men framför allt lättade åkte vi hemåt. Vi hoppades på att möte en ambulans, men icke. När vi kom hem var klockan närmare 22 och vi hoppades att de skulle ha blivit hämtade vid det laget, men fick då veta att hjälpen skulle nå dem vid kl 23 först. Tillslut ringde de och vad lättad jag blev över att höra deras röster! Klockan 02 fick vi hämta upp dem och det var så oerhört skönt att se att de var vid god vigör, om än frusna.

Det blev ett väldigt långt inlägg det här, men jag vill ändå avsluta med att säga att jag är stolt över allas vår insats, i synnerhet Maries.

/Victoria